1638-1709 Dutch Meindert Hobbema Galleries In the exercise of his craft Hobbema was patient beyond all conception. It is doubtful whether any one ever so completely mastered as he did the still life of woods and hedges, or mills and pools. Nor can we believe that he obtained this mastery otherwise than by constantly dwelling in the same neighbourhood, say in Guelders or on the Dutch Westphalian border, where day after day he might study the branching and foliage of trees and underwood embowering cottages and mills, under every variety of light, in every shade of transparency, in all changes produced by the seasons. Though his landscapes are severely and moderately toned, generally in an olive key, and often attuned to a puritanical grey or russet, they surprise us, not only by the variety of their leafage, but by the finish of their detail as well as the boldness of their touch. With astonishing subtlety light is shown penetrating cloud, and illuminating, sometimes transiently, sometimes steadily, different portions of the ground, shining through leaves upon other leaves, and multiplying in an endless way the transparency of the picture. If the chance be given him he mirrors all these things in the still pool near a cottage, the reaches of a sluggish river, or the swirl of the stream that feeds a busy mill. The same spot will furnish him with several pictures. One mill gives him repeated opportunities of charming our eye; and this wonderful artist, who is only second to Ruisdael because he had not Ruisdael's versatility and did not extend his study equally to downs and rocky eminences, or torrents and estuaries - this is the man who lived penuriously, died poor, and left no trace in the artistic annals of his country. It has been said that Hobbema did not paint his own figures, but transferred that duty to Adriaen van de Velde, Lingelbach, Barendt Gael, and Abraham Storck. As to this much is conjecture.  Related Paintings of Meindert Hobbema :. | Cottages Beside a Track Through a Wood | Wooded Landscape with Travellers (mk25) | The Ruins of Brederode Castle | Watermill beside a Woody Lane (mk25) | The Alley at Middelharnis |
Related Artists:
Carel Jacobus Behr
(9 July 1812 in The Hague - 11 November 1895) was a Dutch painter, watercolorist and draftsman. He was a pupil of Bartholomeus Johannes van Hove and mainly painted cityscapes, genre scenes and portraits. In 1836 he produced, commissioned by The Hague municipal government, an image of the town hall there, which carried off the approval of connoisseurs. In 1837 he became a member of the Royal Academy in Amsterdam. His work is found in various collections and different exhibitions, like at the Hague in 1839, Rotterdam in 1840 and again at the Hague in 1841.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Pieter Cornelisz. van Rijck
painted Still Life with Two Figures, Dimensions in 1622